Som vanligt.. Jag hatar att vara ensam på kvällen, jag tänker för mycket då. På allt. På livet, det jag har och inte har. Jag försöker tänka att man ska vara tacksam för det man har,i stället för att älta det man inte har. Men jag insåg just att en person som borde sitta bredvid mig just nu inte gör det. Och att det suger jävligt hårt. Jag undrar vad som gick fel, men det är klart.. Allt som innehåller mig går i tusen bitar. Det var jag som förstörde allt, jag stötte bort dig när du behövde mig. Jag skulle inte ha tagit beslutet som jag gjorde. Jag ångrar det för din skull, men jag är säker på att jag gjorde rätt för mig. Men jag saknar dig och jag vill verkligen prata med dig, men jag vågar inte.. Jag har kastat iväg många tårar för din skull. Och jag önskar att det kunde va som det var.. att du var min vän och vi kunde ha roligt och bara skratta åt struntsaker.. Det är klart jag ser dig som min vän, och av någon anledning ränkar jag dig fortfarande som en av mina närmsta vänner, och en av den bästa jag någonsin haft/har och kommer få. varför? För att jag älskar dig fortfarande som min vän och du kommer alltid ha en speciell plats, för våran vänskap var och är speciell.. Jag hoppas du tänker på mig då och då.