Är less just nu. Jag känner inte för att göra nåt. Är sur, trött och LESS. Är nere i en svacka mentalt just nu men jag försöker att tänka på annat, men just ikväll så gick det inte... Jag skulle ner och trimma med tibbe och allt jag tänkte under hela ridturen var typ "fan, jag kan inte, det går inte, jag skiter i det här.." helt utan anledning. Tillslut gav jag honom långa tyglar bara för jag kan ju inte göra nåt jag inte kan... rida alltså.

Det var väl det som tog musten ur mig.. Tibbe gick över mig in i boxen 2 gånger, det skulle jag oxå gjort om jag va han. Andra gången blev jag förbannad på honom och tänkte bonka till han med grimman men missade och slog mig själv i huvet, en fin bula fick jag.. och man ska inte slå hästar, det är jag som borde bli slagen.

Faan.. nej nu är det för mycket helt enkelt, en förvirrad tonåring är jag... hjärtat och hjärnan vill inte samma. Kroppen och själen vill inte. jag vill inte.

Jag hatar när folk är negativa och klagar och gnäller, men ibland så får man det. när det är typ 7 saker som gnager dag ut och dag in som man inte riktigt kan placera, inte riktigt kan säga. Hela du vill skrika ut högt vad du känner, men en liten del håller dig tillbaka, för du skäms lite... över din egen svaghet.

Varför kan man inte hantera sig själv? Jag har inte alltid haft så lätt för mig, jag har det inte alltid så lätt. 90% av det är självorsakat, det mesta omedvetet. Jag vet.. Man måste gilla sig själv för du ska leva med dig hela livet. Men jag ser ju hur fel jag är. hela jag, helt genom- allt är bara fel. Så fort jag ser något positivt med mig själv är det alltid något som måste förstöra det.

Tro nu inte att jag vill ha medlidande eller bekräftelse eller så, för det är inte det jag är ute efter. det här är min ventilation. Jag önskar att jag kunde skriva ner alla mina tankar och känslor, men då skulle folk tro att jag är galen. Det är jag iofs, men inte galen på det sättet.

Det är ok att vara fel ibland. men som sagt, just nu så är det bara mycket och jag har inte hittat vägen ur det. än. För är det nånting jag har lärt mig under det senaste 10 mån är det att oavsett hur djupt du skunkit så tar du dig alltid upp. Kanske inte på en dag, kanske inte på 1 vecka, men nån gång.

Jag brukade inte vara såhär. Jag skyller på tonårshormoner och hoppas på bättre tider. men emellanåt så mår jag så bra, jag kan skratta flera dagar, livet leker! Men sen så går det neråt, snabbt. Det är väl det som är hormoner? När det händer så får man försöka rycka upp sig och se positiva saker ur det negativa.

Imorgon ska jag och Moa gymma på skolan. Fan vad bra.

En lång, sluddig text men endast tomma ord från mitt hjärta. Jag hoppas att folk som ev orkar ta sig igenom hela texten tolkar den  rätt. Jag är inte ett självmordsbenäget, deprimerat tonorsbarn som endast är ute efter medkänsla och bekräftelse. Jag är bara jag. Men jag är jävligt jävligt less just nu.