Tar tillbaka allt jag sagt nånsin, jag är ingen människa ens. sitter här på skolan i ett rum med flera människor i. och jag gråter så jävla högt inombords och kämpar mot att börja gråta för om jag gör det kommer jag itne kunna sluta tror jag. men ingen ser det. Dagen är kommen, när en powerpoint presentation är viktigare än en människa.

Jag vet att det finns människor som bryr sig om mig och som faktiskt ser på mig när nåt inte är som det ska. Jag trodde att jag hade åtminstånde en sån på skolan oxå, men sanningen är den att jag är helt jävla ensam. så jäkla ensam. jag går i koppel, följer min flock. min klass. men jag är ändå ensam. Folk som tror att dom känner mig, som tror att dom vet hur jag tänker, känner och tycker. men dom ser bara skalet av en jävligt vilsen människa.Tro inte att du vet vem jag är bara för att du har pratat med mig, för att du träffar mig varje dag.

Jag har fått höra att jag är otrevlig, orättvis, självisk, puckad OSV. Av mina sk. kompisar. Bara för att jag ibland beter mig som att jag är den där starka människan som tar emot alla slag och alltid går rakryggad ur en fight betyder inte det att det är så jag känner mig på insidan. Dom som känner mig på riktigt vet att jag i själva verket är en väldigt känslig människa som tar åt mig av varje slag, varje pik, verenda jävla ord. Men visar jag det för dig? nope.

Så när jag blir kallad dum, puckad orättvis osv, vad gör jag. Jag ignårerar det, kaske kastar bort det med ett skämt. Men inombords känner jag slaget rakt in i hjärtat och vill egentligen gräva ner mig i en grop och gråta.

Jag öfrsöker SÅ hårt att vara en människa som folk vill att jag ska vara. Jag försöker vara trevlig, försöker göra rätt. Jag FÖRSÖKER. Jag brukar inte kalla folk dum, egoistisk, själviska osv. Varför blir jag kallad så? Är jag så jävla dum i huvet. Nej, det tror jag itne.

När jag är ledsen så stänger jag in mig i mig själv. Det mina sk vänner ser då är uppenbarligen en dålig människa, och håller inte precis tillbaka med att säga det till mig. Men det jag verkligen behöver då är en vän. Inte nån som trycker ner mig ännu mer, för tro mig, jag gör det tillräckligt mycket och bra själv.

Ibland är det den som tiger som behöver hjälp. Om man mår dåligt brukar man inte vilja prata om det, jag hör till dom personerna.

Men nu kan jag inte leka att allt är bra. För snart brister det för mig. Under flera veckor har jag gått runt och "mått bra" utåt och gråtit inombords. Anledningarna är flera och dom tar jag inte upp här, men jag vill bara säga att jag är inte dum, störd, puckad, självisk, otrevlig, orättvis eller något liknande.

Jag är jag, och just nu är jag en vilsen 16 åring som inte vill lasta nån med sina problem, så jag tiger. Jag är en ledsen rädd jävla människa som just nu behöver en vän. Men vännerna jag trodde mig ha ser inte det, utan drar slutsatsen att jag är dum helt enkelt. att jag inte bryr mig. För ja, jag fick ju höra det idag "Titta vad jag har gjort, och vad har DU gjort?" Jag har inte gjrot ett enda jävla dugg och jag skäms.

Tack.

Nu publicerar jag detta och kommer säkert ångra mig och se tillbaka om ett tag med ett leende och ha glömt hur jag känner mig nu. Mina vänenr kommer läsa och känna sig dumma. Mamma kanske kommer läsa och tro att hennes dotter går runt i självmordstankar (vilket jag naturligtvis inte gör, så dum är jag inte). Nån anna kanske tittar in och tänker att jag är en uppmärksamhetssökande liten snorunga. Jag vill inte ha medlidande eller liknande. Jag vill bara säga att JAG ÄR FAN INTE DUM PÅ NÅT JÄVLA SÄTT. Dom som inte kan se när en människa mår så dåligt som jag har gjort under en tid nu. DEN är dum DEN männisan kan vända på steken och fråga sig själv: Vad är det för fel på MIG som inte ser när jag behöver vara den fina vännen jag kan vara och finnas där när hon behöver mig?

Om du läser det här och känner dig träffad så är du säkert det oxå. Men jag förlåter dig. För sån är jag. Och även om du betett dig illa mig mig så kan du räkna lika starkt ändå på att jag kommer hjälpa dig när du behöver mig. För så är jag. Men uppenbarligen inte du.

Ja visst, det här är nog lite själviskt, omoget och sådär att skriva ut här. But that's me I've been told.