Är hemma nu från ingenmansland. Tog ca 10 timmar dit och hem, men det var det värt!
När vi kom fram så sa hon som visade oss att "Ja, hon har ju blivit VÄLDIGT beskyddande nu mot fölet, ingen har fått komma nära." Så när vi öppnade fick vi den elakaste blicken och spark med bakben och jag henna och christina sa "heeej, starla..." Då var det om om det gick upp för henne vilka som hade kommit. Då lugnade hon sig direkt och det tog inte mång minuter innan vi alla klappade både henne och fölet. Sjukt att hon gav oss sånt förtroende, att hon visste vilka vi var och att hon litar på oss.
Hon var så stolt över sitt fina föl. och fölet var jättesött och gosigt och ja.. Allt var underbart <3 starla var inte jättesocial, men hon var så lugn och stolt.
Det känns så bra nu när jag har träffat henne, hon lever och mår bra och sådär.
Starla var en häst som jag hade i vintras, samtidigt som tibbe. Kort sagt så är hon ett varmblod f.04. jag red henne när jag var 13 och hon precis fyllda fyra, det är så jag visste vem hon var sen innan.
fick veta att hon skulle åka på slakt förra vintern för att ingen ville ha henne som ridhäst och hade varit dumma mot henne. Så jag räddade henne och gav henne en andra chans. Vid den här tiden hade jag väldigt många tankar snurrandes i huvudet. gymnasieval, slutbetygen, stress över hästarna och några andra saker som jag håller för mig själv. Jag orkade helt enkelt inte psykiskt. Det stod mellan tibbe och starla, vem jag skulle ha kvar. För mig då, var det givet att ha kvar tibbe. Så jag lät starla gå. Mitt livs största misstag.
Hon mår förvisso som en prinsessa nu, föl i magen och allt. Men jag gör inte det. Om det är något jag ångrar i mitt liv så är det att jag inte kämpade för henne. För första gången i mitt liv gav jag upp på nåt jag trodde på. och det sög.
Som sagt, jag har några planer på att försöka ta tillbaka henne till hösten, när hon blivit avvand fölet. Men vi får se hur det blir...
Det räcker nog som svar. Starla är alltså min förra häst som jag inte har kvar.
Nothing can stop this lonely tears from falling tell me baby, where did i go wrong?
Tiden läker alla sår sägs det. Men du är som ett stort blödande sår fortfarande. Och en bit av mitt hjärta kommer du alltid bära med dig.
Man vet inte vad man har förrän man förlorar det. Så jävla sant.
Älskade du, älskade Starla. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Inte en dag utan att jag saknar dig. Inte en dag utan att jag ångrar mig.
Om jag får en endra chans så lovar jag att jag aldrig släpper dig. Vi hör ihop. Det spelar ingen roll vad folk säger. Jag känner i mig att du är min. Du är fortfarande min. Och jag är din. För alltid.
Starla träffade jag för första gången sommaren 2008 då hon var 4 och jag var 13. Jag "jobbade" i Henna Svenssons travstall. Starla blev min favorit från första början. Jag fick höra flera gånger både av Henna och av Christina att vi var som gjorde för varandra, och jag håller med.
En dag frågade Henna ifall jag ville börja rida på två av hans hästar, Starla och VP (västerbo Premiär) det ville jag såklart.
Dom berättade att dom bara ridit på Starla några gånger, men att hon hade varit jättesnäll då. Så en nervös Lovis red sin första ridtur på världens snällaste starla! Visst hade hon sina idéer, men så otroligt SNÄLL och lättlärd och bara underbar. Än idag kommer jag ihåg känslan så väl.. Jag kunde inte fortsätta hjälpa till i Hennas stall, eftersom jag fick en egen foderponny, Tibbe.
Åren gick, jag tänkte på starla då och då och saknade henne mycket. Den lilla damen hade verkligen gjort avtryck i mitt hjärta.
En dag ca 2 år senare så sa min kompis Maja att dom skulle sälja Starla. Då kollade jag på blocket, och dom skulle lämna ut henne på foder. Jag mejlade till dom och pratade lite med dom. Sen lämnades hon ut på foder till en tjej i kanske 1½ mån. Hon klarade inte av henne, för Starla hade fått tagit över. Så då bestämdes det att hon skulle slaktas. Jag visste inte om det där om slakten, så en dag då jag smsade "Hur blir det med starla?" så ringde dom och sa att hon skulle slaktas.
Jag blev helt förkrossad.. Min älskade starla, skulle hon, endast 6 år gammal behöva slaktas för att ingen ville ha henne..? Jag ringde till mamma, som kom till stallet på en gång. Vi gick och pratade med stallägarna samma kväll och dom tyckte att hästen skulle räddas. Så 2 dagar senare hade vi byggt en box. Snabba ryck. Den 28 dec skickade jag smset om att jag kunde ta hem henne. den 31 dec kom hon till stallet. Vi lastade av henne vid vägen och Helena fick leda henne in till stallet för jag var så nervös så jag kunde inte hålla i grimmsakftet! Hon trivdes direkt i stallet, hon åt på en gång och hon rullade. Efter en halvtimma hade hon förstört vattenhinken! Senare på kvällen borstade jag henne och myste lite.
Det som följde sen var svett och tårar. Hon lekte med mig, min Starla. Hon gick med mig till hagen och bestämde själv hur och när vi skulle gå när jag red. Men jag kämpade. Jag jobbade henne på marken och det gav goda resultat, men jag var tillslut tvungen att erkänna för mig själv att jag behövde hjälp. Så jag ringde Till Henna och berättade hur det var och då skickade han hit en äldre kvinna, Marita som visade mig några tips. Bla så sa hon att hon aldrig skulle rida starla utan graman (vilket jag hade gjort) och efter att den åkte på ska kan jag ju tala om en häst som blev väldigt medgörlig! :)
Tyvärr så kände jag att jag inte hade tid för båda hästarna. Både Starla och Tibbe fick stå väldigt mycket och jag ville inte heller ta hand om starla på Tibbes bekostnad. Så jag tog det tyngsta beslutet i hela mitt liv och lämnade tillbaka henne, utan att veta om hon skulle få leva eller inte.
Men som tur var så fick hon göra det, Henna och Christina skickade ner henne till Västerbo Stuteri där hon nu mår bra och har ett föl i magen!
Ja, jag ångrar faktiskt varje dag mitt beslut och kan inte sluta tänka på vad som hade hänt om jag haft kvar henne. Men i slutändan så är det tack vare mig som hon lever och det kommer jag alltid vara glad och stolt över. Men i slutändan så förlorade jag henne och det var hon jag kämpade för..<3
Inte lång tid efter återlämningen så började jag planera att ta tillbaka henne i framtiden. Jag gör det fortfarande, men först ska hon få ha föl och vara lycklig och stolt mamma ett tag!
