Starla Tangerine
Kategori: Samanfattning
Starla
Starla träffade jag för första gången sommaren 2008 då hon var 4 och jag var 13. Det var bara av en red slump som jag följde med en kompis till Hennas travstall i bergsåker, och så undrade han om jag ville fortsätta hjälpa till för han gillade hur jag hanterade hästarna. Det fanns fem hästar i stallet men Starla blev min favorit från första början. Jag fick höra flera gånger både av Henna och av Christina att jag och Starla var som gjorda för varandra, och jag håller med.
En dag frågade Henna ifall jag ville börja rida på två av hans hästar, Starla och VP (västerbo Premiär) det ville jag såklart. Dom berättade att dom bara ridit på Starla några gånger, men att hon hade varit jättesnäll då.
Så en nervös Lovis red sin första ridtur på världens snällaste starla! Eller ja, efter första ridturen var jag inte riktigt säker på om jag vågade, eftersom starla hade sina idéer. Men det var något med henne som jag drogs till, som jag tyckte om. Trots att det var 2 år sedan jag satt på hennes rygg senast (i skrivande stund) så kommer jag ihåg känslan så väl så väl... 3e gången jag red hennne och hon började söka sig neråt i traven och Fanny retade mig för att jag hade suttit och agt "braaa, duuuktig tjej" konstant.. Jag var så stolt över min fina tjej.
Jag kunde inte fortsätta hjälpa till i Hennas stall, eftersom jag fick en egen häst, Tibbe.
Två år gick, men jag tänkte på starla och jag saknade henne. Jag hade tänkt flera gånger att jag skulle hälsa på henne, men det blev aldrig av. Den lilla damen hade verkligen gjort avtryck i mitt hjärta.
En dag så sa maja, min kompis att dom skulle sälja starla. Jag kollade på blocket, och dom skulle lämna ut henne på foder. Jag mejlade till dom och pratade lite med dom, men jag kunde ju inte ha henne, jag hade ju redan en häst!
Sen lämnades hon ut på foder till en tjej i kanske 1½ mån. Hon klarade inte av henne, för starla hade fått tagit över och tydligen så gick det inte ens att leda henne till hagen för hon var "galen". Så då bestämdes det att hon skulle slaktas. Jag visste inte om det där om slakten. En dag i stallet så Stod jag och Helena och diskuterade om det skulle vara smart att lämna tillbaka Tibbe och ha bara starla, men jag höll fast vid att Tibbe var den som jag ville ha. Men jag smsade Chrisitna och frågade "hur blir det med starla?" Efter nån minut så ringde hon upp och talade om att "Vi har beställt slaktbilen åt henne nästa onsdag." Jag kommer ihåg att på en gång jag la på så kollade jag på Helena och kunde inte hålla tillbaka tårarna, eller få fram ett ljud. Jag bara skakade på huvet och Helena kom och gav mig en stor kram..
Min älskade starla, skulle hon, endast 6 år gammal behöva slaktas för att ingen förstod henne..? Hon som är världens snällaste, aldrig gjort en fluga förnär. Nä, den där hemska hästen som dom som hade henne pratade om lät verkligen inte som den häst som jag visste om.
Jag kände mig verkligen helt hjälplös och tänkte igenom den sjukaste lösningen efter den andra. Jag ringde till mamma, och svamlade om henne och mamma sa att att hon skulle komma till stallet så skulle vi prata med Elin och Petter. Vi gick och pratade med dom samma kväll och dom tyckte också att hästen skulle räddas. Vi Gick till stallet och mätte och kollade och så bestämde vi oss för att bygga en provosorisk box tills det blir en ledig. Men den 29e åkte vi och hälsade på henne i stallet där hon väntade på slakten. Jag ville se om hon var densamme.
Så vi kom fram till ett skabbigt stall som var jättelågt i tak med ölburkar slängda i stallgången. Där inne stod Starla ensam i en box hon knappt kunde vända i och utan mat och vatten. Jag kände på en gång att jag kan inte lämna henne där, hon hör hemma hos mig. Så blev det bestämt.
28 dec fick jag veta om slakten och den 31 dec flyttade hon hem till mig.
Första kvällen hos mig.
Vi lastade av henne vid vägen och helena fick leda henne in till stallet för jag var så nervös så jag kunde inte hålla i grimmsakaftet! Hon trivdes direkt i stallet, hon åt på en gång och hon rullade. Efter en halvtimma hade hon förstört vattenhinken! Jag var nog en av världens lyckligaste tjej just då. På kvällen borstade jag henne och pratade med henne. Hon var väldigt nervös först och stod och skakade och kunde inte stå still.
Efter det följde en tid som var ganska jobbig. Starla var stressad och visste inte hur hon skulle bete sig, hon gick över mig när jag ledde henne till och från hagen och jag tog mig inte från stallplanen när jag skulle rida. Så jag bestämde mig för att börja från början. Jag longerade och jobbade upp ledarskapet från marken och pysslade om henne.
Första ridturen
På två dagar blev hon som en helt annan häst, iaf när jag höll i grimmskaftet. Från marken var hon världens ängel men när det blev dags för ridning blev hon helt annorlunda. Jag klarade helt enkelt inte av henne, och det gjorde ont eftersom jag så gärna ville...
Jag ringde till henna och förklarade allt. Han skickade upp en tjej som heter Marita. En tuff äldre dam som hade ridit starla tidigare. Hon förklarade för mig att hon aldrig skulle rida Starla utan graman eftersom hon måste få ner huvudet när hon stegrar. (ahaa tänkte jag). Sen red hon och visade lite grann. Efter det gick allting mycket bättre, jag hade alltid kontroll på henne iaf.
Men tillslut, efter tre månader av slit, svett och tårar så tvingades jag inse att jag inte hade tid och ork för två hästar. Jag hade lovat mig själv för länge sen att hon jag skulle behöva välja, hur hemskt det en låter, mellan tibbe och starla så skulle jag välja Tibbe... Så Starla fick åka.
Nu är hon på Västerbo Stuteri och lever och mår bra och har ett litet föl i magen..!
Jag ångrar mig varje dag för att jag lämnade tillbaka henne och det går inte en enda dag utan att jag undar hur det hade varit om jag hade haft kvar henne och utan att jag tänker på henne. Jag hoppas och tror att det kommer bli vi igen, för jag håller fast vid att jag och starla hör ihop och det kan ingen ta ifrån mig.
Trots att jag saknar henne och känner att jag ga upp och misslyckades osv med henne så är det faktiskt tack vara mig som hon lever. Jag räddade hennes liv, jag gav henne en till chans att få leva och det är jag stolt över.