Orden du säger skär som knivar i mig. Orden tränger igenom alla väggar. Du är så upptagen med dig själv. Du ser inte att jag gråter. Det gör ont i mig att se dig ledsen. Men sanningen är att du vill inte ha mig. Du är starkare än du tror, men väljer att vara svag. Jag är svag, men väljer att vara stark. För bådas skull.

Jag vill inte ge dig mitt liv, men du håller mig så hårt att jag kvävs. När ska det ta stopp? Jag orkar inte mer.

Jag är rädd. Jag är rädd om dig. Jag är rädd för att du är rädd. Men jag vill leva. Jag vill.

Sakerna du inte visar och säger vet jag ändå. Men du kommer aldrig säga det till mig.

Jag vill ut nu. Det är inte roligt längre. Jag vill inte vara med. Jag bad inte om det som hände, men jag kan leva med det. Men jag kan inte leva med dig. Det går inte. Jag vill ut nu. Ut ur din misär, ut ur din sorg. För det du känner känner inte jag. Men det jag känner för dig, känner din smärta.

Jag ger mig styrkan, jag ger mig själv hopp. Om två år är detta över. Då kan jag leva.