sitter på skolan nu och har matte. jag är så värdelöst kass på det så efter att ha gjort två tal medan alla andra runt med sittter och förklarar för varandra hur fantastiskt lätt det är med matte så sket jag i det. gick in på toan och grät lite för mig själv. Ja, jag blir sårad när folk säger sådär. Jag förstår att dom inte menar nåt men när man själv sitter och kämpar mot gråten bara av att ta fram böckerna och titta på talet så är det inte så roligt...

Jag blir besviken gång på gång på gång på mig själv för jag vet att jag KAN, men det fastnar liksom inte hur jag ska göra och så fort jag känner misnta lilla motgången så ger jag upp och gråter istället. ända sen 5an har det varit så.

så just nu borde jag alltså räkna matte men jag sitter här. hur känns det? Förjävligt eftersom jag kommer ligga ännu mer efter (vi ska ha räknat 60 tal men jag har gjort 3...) och bli ännu mer stressad vilket förstärker motviljan för att göra det. hur tar man sig ur en sån här grej?

Jag vill inte be om hjälp heller för det känns så... Jag känner mig bara ännu sämre då för jag vill ju så gärna kalra det själv. Men jag inser såklart att jag behöver det... Utöver 57 uppgifter matte så har jag även 4 andra saker som ska lämnas in imorrn och på ons... Kul!!! Det värsta är att jag själv sätter mig i den här sitsen. Varför gör man så?