Det här känns konstigt. Igår skrev jag mamma och tibbes ägare köpekontrakt, så nu är tibbe officiellt min egna häst. <3

Känns sjukt, jag blir liksom lite illamående när jag tänker på det. Att jag har en häst. Som jag har haft i flera år. Men nu är han min. Oron över vad som ska hända är borta, jag kan våga sätta upp mål. Tänka på framtiden.

livet som hästägare började dock lite knackigt. Jag, helena och anna red ner till ridhuset. jag tänkte hoppa lite. Men självklart är det dressyrträning och då kan man ju iiiinte bygga upp ETT hinder. tibbe var hård i munnen, han gillar verkligen inte novabettet. så jag får byta tillbaka till det raka. det var väl inte det bästa att köpa en häst när han och jag är i en svacka och motivationen är på -20 ungefär. Men vi tar oss ur det, vi gör ju alltid det tillslut.

att en sån liten detalj som ett bett kan pajja allt. Jag vill inte reda med bara hack, det känns som om han inte jobbar lika bra och som han inte blir lika lösgjord. Men nu har jag fått för mig att han är hård i munnen för attj ag har ridit med hack och då kan jag inte rida med bett för då kommerhan va hård i munnen, men eftersom jag inte bara vill rida med hack så vet jag inte vad jag ska göra. Så nu ska jag rida ut med hacket i några dagar och försöka att inte täcka på bettkarusellen. förhoppningsvis ska jag få hjälp av mattias i veckan och då rida med det vanliga bettet. om det fortfarande inte funkar så kommer jag bli helt krossad, för då vet jag verkligen inte alls vad jag ska göra. och så kommer jag ju inte heller va med i tävlingen.

Jag har liksom en klump i magen nu när jag skriver det här för jag vill ju så himla gärna att allt ska va bra, men det är inte det...

jag tänkte att det här skulle vara den bästa dagen i mitt liv, en speciell dag. men det blev inte så. det gick dåligt att rida och jag trodde att jag skulle vara jättegölad, men jag red tillbaka till stallet med tårar i ögonen och kände mig så otroligt besviken.

Och den dagen kommer aldrig igen.