Nu ska jag skriva om hur fantstisk han var igår!

 

Jag red till ridhuset med gramanen, novabettet och sporrar.

I början var han lite sisådär, lite surmulen och så. Jag lät honom ösa på lite galopp i valfritt tempo runt fyrkanten någr varv och efter det blev han glad haha.

 

Så då jobbade jag lite volter och vändningar lite random, och han kändes ok. Sen fattade jag galopp och galopperade några varv längs fyrkanten i båda galopperna. Och thats it typ. Gjorde absolut inget avancerat alls. MEN- det kändes såå mycket bättre än det har gjort på länge. Han tog ett ärligt stöd på bettet, och det var inte för gramanen, för på slutet red jag utan den, liiite lite använde jag den för vänstersidans böjning.

 

Men iaf. han galopperade lugt i båda varven. I galoppen brukar det kännas som att han vänter in i sargen i vänster och som att han springer suta i höger varv på kortsidorna. och han brukar ösa på med huvet band lysrören och vara stelopererad. Men jag kände knappt nåt sånt nu, jag hade liksom koll på kroppsdelarna.

 

Och han gick några steg i en ORDENTLIG vänstersluta, vilket han inte har gjort på hela sommaren. han är svårare i vänstersiadn och det är fremst den som har ballat ur nu på slutet. Viserligen var det bara några steg men ändå, en början. Och så gjorde han några avsaktningar från trav till skritt i vänstervarvet utan att ta tag i vänstertygeln och ställa om till höger. Den sista avsaktningen var helt lovely, då saktade han av med bibehållen btällning genom hela kroppen och jag släppte hela vänstertygeln och han höll kvar ställningen själv ner i skitt! <3

 

HAHA vad töntigt egentligen, men när man har en tibbe får man ibland nöja sig och vara glad för det lilla. Även fast jag vet att han kan massor av grejer och skolor hur bra som helst. Han är inte alltid på sånt humör, och nu har han väl njutit av att jag har haft hack så han har kunnat ta övertaget :P

 

Men iaf så red jag inte mer än typ 20 min. För jag kände att jag har inte fått nån bra känsla alls på flera månader, senast jag fick en hyffsad känsla var när hanna tog kort på oss och det va liksom i början av september eller nåt? och innan det var det jääävligt länge sen.

 

Och nu kände jag att jag hade kunnat och VILLE rida mer, hur underbart är inte det? Jag får liksom inte en negativ klump i magen av att tänka tillbaka på det här passet.