Jag tror att det är lätt att lura sig själv. Hur man ska känna tänka och tycka. Man kan växla från sitt bästa och sämsta jag på en sekund och lura hjärnan att misstolka de mest uppenbara saker, på gott och ont. Dölja det man inte vill se och visa en det man önskar sig mest. En vän som behandlat en illa, eller en hopplös dröm.

Jag är duktig på det iaf. Och ibland när jag glömmer bort det, så kan jag se sanningen. Eller är det? Vänner har glömt en, jag själv har behandlat någon illa. Man skyller på något. Aldrig ens fel. Eller är det vad hjärnan säger? Vad är rätt och vad är fel? Vad är på riktigt?

Allting är vad man gör det till. Man känner det man väljer att känna, och man har ett val.

"Ingen kan trampa på dig förutom du själv."