Baaah. Alltså ni vet den där känslan när man har huuuuur mycket energi som helst och sen så övergår det till en frustration och så går luften ur en så man blir alldeles matt. Jag fick den känslan nu. 

 

Försökte prata med storebror och pappa om gynmasiearbetet och andra saker. men grejen är att jag känner inte att jag gör mig förstådd. Det slutar bara med att det känns ännu värre än innan.. lol. Det är då jag bara blir frustrerad och matt. Och osäker på mig själv. när jag pratar och det känns som om ingen förstår mig så får jag känslan av att det bara är jag som är konstig, förnekar det som verkligen är. vilket leder till att allt känns mycket värre än innan. 

 

jaja, alla kan ju inte ha talets gåva. och hur jag än vred och vände på det så var det återkommande temat DEN DÄR JÄVLA IDOL-AUTIDIONEN som jag inte gjorde och att jag inte kan jobba med andra än mig själv och mitt dåliga självförtroende, att jag aldrig VÅGAR sjunga hemma osv (kanske så att jag bara inte vill????).... och att ingenting egentligen är min förtjänst utan andras. konstigt då att det känns värre än innnan? Jag ville liksom prata bara men då blev det bara bajjjjjjjs. haha

 

aja, nu ska jag sova istället. tankar i kombination med trötthet är bara fel. Avslutar med mitt favorit ordspråk som jag alltid tänker på när hjärnan min jäklas: "Det du kännr nu kommer förändras" Så jävla simpelt och så jävla sant! 

 

Godnatt!