Mitt tredje år med tibbe har varit fullt av motgångar och framgångar.

I nov förra året så fortsatte dressyrträningarna för Marika. Men efter att hon sa till mig bokstavligt talat att hon önskade mig en bättre häst eftersom Tibbe förstör min ridning (enligt hene) så slutade jag. Jag tränade istället enbart för Malin, vilket gick bra. Han började kunna slappna av igen istället för att bara streta emot och snart hade jag min fina ponny tillbaka!

På nyårsafton så fick jag en till häst, Starla. och efter det hann jag inte med Tibbe (eller henne) så mycket. Så det blev mest att jag gjorde det jag behövde och sen åkte jag hem. Men Tibbe fick en medryttare för första gången. Malin hjälpe mig med Tibbe en gång i veckan eftersom jag hade starla också. Men i mars lämnade jag tillbaka starla. Efter det gick allting fortsatt bra, men jag hoppade inte längre för att Malin flyttade från stallet och då blev det bara inte av!

Under våren tog jag ut en ET åt tibbe eftersom han fick lite ont i ryggen. Jag trodde att det berodde på sadeln och red barbacka, men det var inte det. Han var spänd i magmusklerna, vilket hade lett till att han även blev spänd i ryggen. Efter den där massagerundan så var han så himla fin i ridningen! Ååh vad underbart härlig Tibbe var hela våren. Lätt i munnen, samlade galoppen fint osv.

Ja, som en dröm var han, ända tills jag gjorde misstaget och lät en person rida honom.. Efter det blev han tvärkonstig och det höll i sig i ca 1½ månad. Han blev spänd och stressad, gick mot handen och sprang från arbetet. Ja, allt jag hade jobbat så hårt med att vänja honom av vid. Så jag var lite ledsen och försökte verkligen rida igenom det. Men Tillslut nån gång i slutet på juni/början av juli så fick han vila/ta det lugnt i ca tre veckor.

Efter det trodde jag att det skulle ha gått över av sig självt, men icke sa nicke. Ponnyn var fortfarande spänd som en fjäder då jag red.

Så en dag gick jag och Helena (Med Fortis) Ner till paddocken på ridskolan och jag gick back to basics. Red övergångar mellan halt och skritt, helt kravlöst. Bara få honom att lyssna och tänka. Sen efterhand kortade jag tygeln och började försöka jobba honom lite. Sen när jag smackade på honom till trav så kände jag, första steget han tog att JA äntligen är det igenom. Efter det släppte det till bra igen!

Jag började även hoppa lite för Mattias och det fungerade väldigt bra! Jag kände mig väldigt osäker dels pga orutin och dels för att jag alltid varit osäker i hoppning. Men jag sa inget till honom om att jag rent ut sagt var livrätt inför första hopplektionen och det var nog bra. För på en gång jag ridit för honom kände jag självfortroendet komma tillbaka sakta men säkert. Efter några gånger så kädes det faktiskt jättebra.

Jag minns särskilt en träning när jag och maja red ner med tibbe och piluttan (Mattias häst) ensamma och hoppade lite. Tibbe var så JÄKLA fin just den dagen. Det var typ 30 grader ute men superponnyn flög över hindren med spetsade öron. Synd att mattias inte såg då, för mumms vad fin Tibbe var då!

Det var sommar och sol! Vi plaskade i ån, vilket tibbe fullkommligt älskade! Han vägrade först att gå ner dit ända tilla han upptäckta att han skulle I vattnet, då skuttade han glatt ner och började plaska. Jag red på härliga långrittar i flera timmar och utforskade skogarna. Galopperade full fart på ängar och red ut sena sommarkvällar, bara han och jag.

Ja, det flöt på igen ända tills en dag.. Jag skulle hämta tibbe i hagen. Han hade varit ensam i nån timme, men han brukar inte bry sig så mycket. Men just den här dagen kände jag att det var nåt som inte stämde. För han gnäggade inte när jag ropade på honom och det brukar han alltid göra då han är ensam. Och när jag kom till hagen stot han vid grinden och då på en gång kände jag att nej, han är halt. Och ja hästen var halt, ganska mycket halt. Först trodde vi att det var en vrickning, men det blev bara värre, så vi åkte ner till ATG. Där röntgade, ultraljudade och öppnade benet på honom och konstaterade att han hade fått en infektion av ett pyttelitet sår. Så det var ingen fara med honom. Våtomslag tills det hade läkt, sen fick jag sätta igång honom. Det tog ca två veckor och under tiden hade Tibbe hunnit bli riktigt uttråkad, jag tror han demolerade sin sjukhage tre gånger.

Igångsättningen gick bra, han gick dock mer på två ben än fyra mestadels. Men efter igångsättningen var han fin igen och vi började hoppa och rida som vanligt.

I början av okt provade jag rida för johanna hammarstrand en gång, men efter det fick jag nytt schema på skolan och det visade sig att sadeln hade blivit på tok för trång! Jo, för han hade nämligen känst så märklig ett tag. Inte som att han var ovillig, utan mer som att det tog emot för honom. Han ville inte riktigt höja upp ryggen, utan knäppte bara av i nacken och släppte stödet på tygeln. Så då tog jag av sadeln och tro det eller ej, men då gick han som en klocka!

Så i nuläget letar jag med ljus och lykta efter en ny sadel! I övrigt så går det väldigt bra med tibbe! Han känns jättefin i dressyren, tyvärr blev hoppningen lagd åt sidan i samband med sadeln..

Som jag skrev i förra årets samanfattning så tror jag att han alltid kommer testa mig och JA det gör han. Ibland blir jag lite trött på honom, men 9/10 gånger så är han min lilla prins som är bäst i världen. Jag älskar Tibbe mest i världen och kommer alltid göra det!