Idag följde jag med Emma till ridhuset när hon skulle hoppträna med en av sina hästar. Jag tänkte lite medans jag satt på läktaren i det kalla ridhuset med stelfrusna tår och huttrade. Jag har ju ingen häst alls nu, och det känns ganska konstigt. Jag växlar mellan att tänka att "ååh, vad jag saknar det här! jag vill ha en häst!" och "faaan, vad skönt att slippa den här skiten asså.."
Det förstnämna hände i ridhuset. Det är ju verkligen så himla roligt och givande att få träna, vara ett med hästen. När vi kom tillbaka till Emma och skulle mocka och sopa osv, så tänkte jag mest på det sistnämnda. Vet inte om det var för att jag var frusen, hungrig eller bara bekväm. Men jag har då ingen lust att stå i ett stall och frysa, rida ut i kolmörkret på blankis efter skolan. Jag blev lite ledsen av att känna det här, för samtidigt som jag fortfarande kan känna den där motivationen och "gnistan" för hästar och allt vad det innebär, så är jag sååå himla less på det. All tid det tar, alla pengar man lägger på det. Vill man inte gå in för det 110% så är det bara att lägga ner tror jag.
De sista 1-1½ åren jag hade tibbe hemma så tränade/tävlade vi ingenting. Våran sista start tillsammans var i matfors den 20 juni 2012. Vi var med på en hoppträning förra jullovet, som jag kommer ihåg var superbra, men det var nog våran enda officiella träning för tränare sen den sista starten. Jag vet inte om det var en kombination med att jag började få andra intressen, framför allt musikintresset tog en otrolig fart i tvåan på gymnasiet. Tibbe blev lite åsidosatt och det kändes inte längre "värt" att lägga pengar på massa träning. Jag hade en medryttare som hade med tibbe på lektioner på ridskolan och så, så det gjorde inget för honom att jag bara slappade i skogen och tog nåt pass i ridhuset då och då. Jag blev bekväm helt enkelt och hade uppenbarligen tappat intresset för själva sporten ridsport.
Intresset för tibbe fanns ju dock kvar, och det var nog därför jag envisades med att ha kvar honom så länge som jag hade. Innerst inne så kände jag nog att om jag ska viga hela min fritid åt det här så vill jag ju i alla fall fortsätta utvecklas. Och var det något jag inte gjorde under tibbes och mina flummiga galopper i skogen så var det ju att utvecklas. Jag försökte lära honom mer saker, försökte få oss att utvecklas. Men Tibbe, med sin tråkiga exteriör, och jag, som var i längsta laget för honom tog oss inte längre. jag blev besviken och ville att tibbe skulle vara något han inte var. föresetällde mig ett fint halvblod när jag tuffade runt på min lurviga ponny.
Någonstans i vintras så insåg jag att det inte var hållbart. Tibbe, fina fina, tibbe. Han förtjänar att få vara omtyckt för den han är. lära nästa generation allting han har lärt mig. Vara någons första prioritering, inte någons dåliga samvete. Det var då jag valde att lämna bort honom till Bergs ridklubb istället. Sista månaderna jag hade honom var det mestadels tjejerna i stallet som red honom eftersom jag inte hade nån motivation. Jag bråkade bara på honom, fastän han gjorde sitt bästa.
Hela historien ovan, tror jag kan vara en orsak till att det växlar så mycket för mig om vad jag känner för hästar nu. Jag har inte tränat för en tränare på ett år, har inte tävlat på 1½ år. Jag står stilla. Självklart känns det inte värt att lägga pengar och på ett sånt intresse, eftersom jag vill mer än att skritta ut i skogen för typ 3000kr/mån. Om jag ska hålla på med hästar nu, då vill jag ha en storhäst och iaf få träna för någon ibland.
När den där plötsliga längtnaden och motivaitonen sköljer över mig så är det just tanken på att få gå in i ett varmt ridhus och rida ett riktigt bra pass, rida ut en solig vinterdag i den gnistrande snön, eller gå en lång promenad en sval sommarkväll och bara andas. Eller bara sitta i boxen en kväll och låta hästarnas lugn skölja över mig och få mig att känna totalt lugn. Det är vad jag kan sakna så det känns som om hela jag skulle kunna brista.
Men de gångerna när man sitter på bussen påväg hem från skolan och kämpar för att hålla ögonen öppna, eller när man har så mycket plugg att man inte vet var man ska börja, eller när man har jordens förkylning med 40 grader feber och ändå måste släpa sig till stallet för att mocka. Det är sånna dagar som man kan stå ut med i längden om man får tillbaka det alla andra dagar, vilket jag ju inte fick.
Hur kan jag då sakna allting så förfärligt mycket, fast jag vet att jag inte vill ha det längre? Eller är det så att jag vill, men vet att det inte är rätt tid just nu? Jag vet ju inte ens vart jag bor om ett år. Det känns som att jag går runt och försöker dämpa saknaden hela tiden, samtidigt som jag känner mig lättad över att slippa allt. hur går det ihop ens? det är nog det här som är hatkärlek.
Jag vill, och hoppas att jag nån gång i framtiden kommer kunna skaffa min storhäst och få känna den där glädjen och motivationen på riktigt igen. Men jag hoppas ännu mera på att jag kan se tillbaka om några år och känna att det jag skriver just nu verkligen är vad som är rätt. Jag har valt bort det som jag en gång tyckte definierade vem jag var, för att ge något annat en chans. Jag vet inte om jag kan kalla mig för hästtjej längre. jag kanske bara är en.. tjej?
genom den här struliga och långa texten så ville jag nog bara försöka sätta ord på alla tankar som har snurrat runt i mitt huvud senaste halvåret.
